Mamma!

Nu var det i alla fall gjort - jag har fött barn! I och med det har jag fått det bevisat, jag vill inte föda barn. "Men var det så hemskt som du trodde?" JA! Det var precis så hemskt som jag trodde, och ändå säger dom att jag kom lindrigt undan. Med andra ord, jag tänker inte göra om det! Om det faktiskt kan vara värre än så betyder det en enda sak: Kvinnor är superheroes som överlever för helvete i satan vad det gjorde ont, var "obekvämt" och jävligt.

"Men var det inte värt det" Jo, klart det är värt det. Nu är det gjort och jag skulle självklart göra allt för min dotter, men jag behöver faktiskt inte föda ut henne en gång till. Så jag tänker aldrig mer föda barn! Skulle det vara så att jag någon gång långt i framtiden skulle bli med barn igen får dom skära ut den ungen, även om det säkert gör förjävla ont att röra sig i hundra år efteråt! Bara verkarna i sig är ju helt sjuka men sen att klämma ut bebisen ur det lilla hålet.. Att man överlever och inte ens svimmar av smärta.. Sjukt! Att känna att nu jävlar, nu spricker jag upp och går sönder tänker jag inte känna igen, "frivilligt"! Fy för smärta, jag tycker mycket bättre om Haleys mjuka och lena hud mot min, att gosa ner ansiktet i en fluffig mjuk hundpäls eller känslan av nytvättade lakan mot min nyduschade kropp! Smärta borde inte få finnas!

Hur som helst.. Efter många stora krokodiltårar, kämpande med förlossning och ännu fler tårar lade dom äntligen bebisen som dittils hette Korv på min mage. Varje sekund kändes som många långa minutrar. Jag kunde inte sluta tänka och tjata om att bebisen inte lät. I mitt huvud hann jag tänka att dom måste hata mig riktigt ordentligt som lade en död bebis på min mage. För mig tog det hundra år innan hon lät, hon rörde sig ju inte och var helt kall. Då, om inte innan trodde jag verkligen att jag skulle dö. Inte konstigt om det kändes som om det tog sådan tid, var väl säkert helt väck fortfarande av all lustgas som jag sugit i mig som en galning. Men som tur var började hon skrika. Underbara ljud! (Numera får hon gärna låta bli att skrika som en galning, dock!).

Haley, en alldeles normalstor bebis hade kommit till världen. Hon var så himla söt! Hela första natten när hon låg och sov i min famn kunde jag inte sluta titta på henne. Det var som om mina ögon inte kunde se sig mätta någonsin. Jag kan fortfarande inte se mig mätt på henne, kan knappt fatta att det är på riktigt! Jag är mamma, helt sjukt ju!

Som den mamma jag är ska jag slita mig från datorn för att göra lite nytta. Diska, vika tvätt, plocka och ha mig. Om inte allt för lång tid kommer väl säkert Haley att vakna och kräva min uppmärksamhet med, bäst att passa på och vara lite effektiv medan hon sover..

Enormt mycket kärlek till mina solsken, Haley & Ozkar. :)

Fy fan för äckelgubbar!

En sak som speciellt gör att jag irriteras när jag ser Anders Eklund är att han påminner om en äckelgubbe jag hade i min närhet som liten. Där jag bodde fanns en tjej som var väldigt mobbad (mycket tack vare sin mamma och pappa som verkligen gav själ till att mobba). Hennes mamma var kraftigt överviktig, visade gärna upp sig halvnaken, luktade illa och var allmänt skitig och äcklig. Ofta ropade hon efter sin dotter med gäll röst och var säkert ofta full, eller påtänd, jag kan inte säga skillnaden nu eftersom att jag var så liten då. Hennes pappa däremot var en kort, skallig och spinkig figur som även han luktade illa. Snusade stora prillor och rökte hela tiden, konstant med en ny cigg i käften. Självklart rökte han inne vilket satte lukt i deras stora gardiner och skitiga heltäckningsmattor. Han gick oftast klädd i skjorta, lila är en färg jag minns mycket väl, den var uppknäppt så man kunde se hans håriga svettiga bringa. Han luktade strakt av svett, gubbparfym och aftershave. Dagligen lyssnade han på dansbandsmusik (som jag redan då hatade med all min styrka) på högsta volym och sjöng alltid med i texterna, trots att han själv inte hade det minsta tillstymelse till sångröst! Utseendemässigt var han väldigt lik Anders Eklund, om man skulle ta och banta ner honom till en väldigt mager figur.

Jag ville egentligen inte leka med den här tjejen, hon var mobbad och det var inte kul att ses med henne. Eftersom att hela deras hem luktade illa så gjorde hon det med. Men jag tyckte synd om henne som inte hade några kompisar. Bortskämd var hon med, fick pengar varje dag, säkert bara för att hennes fulla/väcka föräldrar skulle slippa ha med henne att göra. Hon antydde ofta att hennes pappa tog på henne på konstiga sätt, men jag fattade inte det då. Inte förrän en dag han ville att jag skulle sitta i hans knä, då fattade jag.. Han hann inte göra nåt direkt på mig, jag var på min vakt och var väldigt informerad av min mamma och pappa om hur man slår knäar fula gubbar mellan benen. Jag sa inget till mamma eller pappa, jag vet inte varför. Jag gick helt enkelt inte dit mer, och eftersom att ingen annan ville leka med den där tjejen så visste jag ju att ingen annan skulle gå dit heller.
Fan, äckelgubbar som hennes vidriga farsa och Anders Eklund och andra våldtäksmän och snuskon ska man verkligen kastrera och låsa in i bur så folk kan få stena dom och pina dom. Jag förstår inte folk som påstår att man måste försöka tänka som dom med. VA!? Visa ingen förståelse, visa vad vi kan, hat! Våran innerligaste hat är vad dom förtjänar!

Den påklädde kocken.

Gårdagens middag vart fakiskt lite av en succé. Jag stoppade in maten tio över sex i ugnen, i tron om att det kanske skulle ta en jävla timme eller nåt. Ganska exakt tio över plockade jag ut kycklingen och på-plåten-mixen. Hade glömt att göra sås så jag var i full fart med att göra den när Ozkar kommer klampandes innanför dörren. Tajming! Så himla mysigt för då fick vi äta ihop i alla fall. Och som grädde på moset så fick jag betyget "Du är skitbra på att göra god mat på ingenting" Nejdå, det blir man ju inte alls lite kaxig av! (Nu ljög jag!)

Notis: Jag beundras av mig själv när jag var tvungen att slå upp i ett svensk-engelskt lexikon och söka på "success" för att få fram vad det hette på Svenska. Kunde för mitt liv inte komma på hur man stavade succé. :)

Värsta superkocken.

Jaha, så vad hade vi hemma? Inte mycket. Mest lite skit av varje. Dåså, då blandar vi lite skit av varje och hoppas på att det inte smakar bajskorv i munnen.

Det är inte direkt som att jag är känd för min kokkonst direkt.. Det har visserligen blivit sjukt mycket bättre sen jag kom hit till Djäkne med Bella. Nu har jag tillgång till ett riktigt kök, kastruller, stekpannor och mina plötsliga sug på konstigheter har gjort att jag blivit så illa tvungen att slöpa min skräck för att misslyckas i köket.

Shit, jag tror att någon precis hade ihjäl ett barn på gården, det skriks något så fruktansvärt.. Eller så var det bara någon som var himla rolig och barnet har svårt för att skilja på ljud som betyder "jag kommer dö nu" och "gud så himla roligt jag har".

Hur som helst, matlagning. Det fanns lite kyckling kvar så det räcker till oss två. Det var i princip det enda som det fanns något kvar av, det andra fick liksom blir lite av allt. Potatis blev till hemmagjorde pommes ihop med affärs-räfflade pommes. Lite morot och en stor gul lök blandade jag ner på plåten. Sedan tog jag bara allt som fanns kvar av grönsakerna i frysen. Ärtor, majs & paprika blandat med wok-blandning. Till det lite broccoli och haricoverts.. Ja, sånadär gröna låna saker vad dom nu heter egentligen. På med en massa kryddor, typ basilika och lite sånt. Sen smällde jag på lite olja och skjuts in i ugnen. Håll nu tummarna med mig att det går att äta! (Annars får vi svälta för det finns fan inget annat kvar förutom frysta bär. Kan visserligen smälla ihop en paj men det är fan inte mat!)

Idag skulle alla lastbilschafförer bara släppa allt och ta en tyst minut/stund för Engla. Undrar om Ozkar kom ihåg det. Kanske vart påmind iosf. Tycker det är bra att dom visar att alla lastbilschaffisar inte är äckliga sluskosar som ger sig på småbarn!
Och den där jäveln skulle man ju för i helvete klippa snoppen av! ..eller varför inte köra lite kinesisk tortyr? En annan idé är ju annars att bränna in "äcklig jävla snuskgubbe, håll dig borta" i pannan på honom, som hämnd liksom. Jag röstar för att vi på något sätt verkligen straffar den jäveln åtminsonde. Om han nu gillar sitt jobb så mkt så kan vi väl slå av knäskålarna på han så han inte kan köra igen? Dö gubbäckel dö!

Hushållerskan är hundvakt

Gibson går runt i lägenheten. Ibland skäller han till åt att en granne stoppar nyckeln i sitt lås eller skrattar i lägenheten brevid, vilket resulterar i att jag skäller på honom. Håll tyst, du bor inte här och du behöver inte vakta varenda ljud här. Inte ens Bella fick röra sig i lägenheten i morse utan att han lät.. Visserligen var väl det bara hans dumma sätt att säga hej på som alltid men han ska fan lära sig att vara tyst, jag blir galen!

Igår tyckte jag att jag skulle dra med Ozkar och Gibson ut i lekparken eftersom att Gibson tycker att parken är bakom är roligaste parken i världen, och linbanan är det sjukast roligaste grejen han sett. Till min besvikelse har dom plockat ner linbanan. Men vi hade kul iaf. Jätteliten hund med jättestor pinne blir alltid lite lustigt. Idag har vi bara vart ut på en halvtimmessväng på morgonen, får bli en kortissväng till efter att jag är klar i tvättstugan och sen en bättre sväng ikväll, eller tvärt om, beror på vad som känns bäst just då. Jag är ju en kvinna med rejäl beslutsångest och förvirring så man kan aldrig veta säkert med mig. Tänkte nästan ta mig en sväng till affären för att panta burkarna som jag gömt i garderoben och passa på och köpa bröd, men den här mupphunden kan man väl inte lämna utanför affären ens. Gick till tvättstugan, knappt ens fem minuter och han ylar utav bara helvete och är glad som om vi inte setts på två veckor när jag kommer tillbaka. Han skulle behöva någon som orkar jobba bort det där med honom, än är det faktiskt inte för sent. Jag är inte så säker på att jag orkar det just nu bara..

Jag känner mig rätt duktig och produktiv idag (än så länge). Gick ut med Gibson innan frukosten där en sväng som sagt. Innan vi kom iväg bokade jag tvätt-tid i tvättstugan till tolv. Kom in, plockade fram frukost och medans jag väntade på att äggen skulle bli klara sorterade jag tvätt. Åt frukost. Sedan diskade jag nästan allt (besticken kvar men ryggen pajjade). Plockade undan i vardagsrummet, och i hallen. Ställde in damsugaren och lite sånt. Sen har jag även rensat i bokhyllan så nu är det i princip tom att flyttas på. Det jag skulle behöva göra är att torka spisen, diska det som kom fram ut gömmorna t.ex bredvid Bellas datahörna och Ozkars sovsida. Sen har jag tre ton sopor som skulle göra sig fint i soprummet och inte som dekoration på hallgolvet. Men jag tror inte man får kasta allt det där i soporna, det är ju matberedare och annat med sladd så jag väntar tills det blir lite mörkt och inte fullt med folk som kollar en på gården. Jag har ju redan slängt in tvätten i tvättstugan, bokade om min tävtttid, så det är väl klart i princip i skrivande stund så det blir väl till att dra ner dit, ställa Gibson utanför. Sedan upp och hänga tvätten och sen ut igen, i solen, om jag orkar.. Jävla spring i trapporna!

Ännu en ny dag betyder väl förresten en dag närmare förlossning?! Fy.. Jag fasar!

Föda barn.

Hur ska jag kunna förklara för någon som inte förstår? Hur ska jag kunna sätta ord på min rädsla för att få någon att förstå att det här inte bara är någon fix-idé, utan att det verkligen är på riktigt! Det är inget jag bara säger. Jag tycker inte att det bara är lite obehagligt och att det går över med lite "terapi".

"Men har du inte sett det här programmet Sjukhuset på tv3?"

Nej, jag har inte sett på det. Jag vet vad det är men jag vill inte se det. Kan kan för övrigt inte för jag har inte trean. Att det borde hjälpa som lite terapi att se på sjukhuset kan kanske vara någon åsikt. Men jag har aldrig tyckt om blod, jag har aldrig klarat av smärta och nej, inte ens på tv är det okej.

"Du kollar väl på Barnmorske-programmet på svt, så känns det bättre"

Nej, jag tittar inte på det. Jag har sett några scener. Det slutar allt som oftast med att jag gråter, känner att jag ska tappa andan eller får panik. Jag vill inte se det. Jag tycker att det är sjukt jobbigt. Det finns inget som ger mig sån panik som tanken på att jag en dag kommer att bli tvungen att göra det jag är allra räddast för av allt, föda barn. Det är såklart inte lätt för någon annan att förstå hur det känns i mig, men det är inte bara någon liten sak som går över med att jag tittar på Sjukhuset eller Barnmorskorna. Att jag ser på det gör saken bara värre.

Jag vill leva, det är den enda anledningen till varför jag inte tagit livet av mig. Jag kan inte föreställa mig någonting som är värre än det här. Scener ur saw-filmerna är något jag hellre skulle utsätta mig för, om jag fick chansen att välja. Men det får jag inte och därför vet jag att jag måste gå igenom det här, men det betyder inte att jag vill.

Jag är så jävla less på alla som tycker att "Men kvinnor har ju fött barn i alla tider". Ja men det vet väl för fan jag med! Människor har brutit benen i alla tider med, det gör inte att det gör mindre ont för det. "Det gör ju ont så kort stund". Jaha, jag vill inte ha ont alls. Det finns inget någon kan säga som gör det bättre. "Du glömmer bort smärtan och det är värt det efteråt". Ja, jag fattar väl att det är värt det. Det finns inget jag hellre vill däremot än att träffa den lilla korven nu. Jag längtar verkligen! Jag tänker varje vaken sekund på hur mycket jag längtar efter att få vara mamma, lära Korv om livet och allt möjligt annat som har med föräldraskapet att göra. Men jag vill fortfarande inte föda barn. Om jag kunde låta bli, på vilket sätt som helst, så skulle jag göra det!

Så snälla, gör mig tjänsten och håll bara käften! Jag vill inte höra ord om att det är så lätt och allt jävla skit. Jag vill heller inte höra motsatsen att det ät jobbigt och gör ont. Jag vet om det, jag vill inte ha någon bekräftelse!

Anonyma Nykteristernas samfund

Det är fint väder. Strålande solsken, knappt någon vind och faktiskt riktigt varm. Men jag har inte varit ute idag. Har inte ens legat och svettats på balkongen. Mamma påstod att jag inte fick sola magen (och med det menas att jag skulle dö med kläder på i solen intill väggen som ju balkongen är). Så jag har packat tre kartongen med saker. Det känns iaf som att jg börjar närma mig slutet.

"Nej, nu vill jag bara supa" säger Bella. Jävla apa! Jag vill också supa. Eller åtminstone ta några kalla öl i solen. Eller okej, jag är inte så petig, jag skulle bli glad för fisljumna öl också. Eller bara en kall öl. Gud så gärna jag skulle vilja synda nu! Urs, det är helt galet!
Det är fan inte kul att vara gravid ibland. Missförstå mig rätt, det är helt underbart att snart få barn, men återhållsamheten och allt tråkande håller på att ta kål på mig. Jippie, det är helg. Nej! Helg betyder för mig att på fredagen kommer Ozkar att leka med sina kompisar (såklart, vad tråkigt för honom annars). Lördagen hänga med en bakistomte och söndagen är ångest för att snart är det tråkig jävla vecka igen. I alla fall så känns det så idag. Och idag känns det tråkigt. Det är fint väder, jag vill ut och vara social, men jag kan inte. Jag orkar inte gå överallt eller så.. Skit!

Senare bär det av till Sofie. Jag har lite förhoppning på att det kanske skulle kunna hända nåt sen iaf. Hoppas att det är någon härlig männiksa som vill hänga ute i kylan med mig (för även om det är varmt nu så blir det snart kallt).

Ett besök hos sjukgymnasten

Fy vilken dålig människa jag var när jag struntade i föräldragruppen i morse (precis som förra gången). Liksom, dom framhäver alla fördelar och att det är så himla trevligt men jag fattar liksom inte riktigt vad det är som är så trevligt. Visst hade det vart kul att göra nåt ihop med Ozkar om han inte hade jobbat. Liksom mest för att ha nåt att göra men att gå till en grupp med dinosaurier alldeles ensam klockan åtta på morgonen känns inte alls som min grej. Jaha, här är ni alla lyckliga gamla par på 40+ och här står jag ensam och ser ut som en morgontrött vilsen tolvåring med värsta magen. Nej tack, då stannade jag faktiskt hellre hemma och sov någon extra timme i min säng.

Sen när larmet ringde för nästa viktiga sak var jag faktiskt inte alls pigg på att gå upp då heller. Ställde larm på halv tio för att hinna upp och duscha, äta frukost och vandra iväg till sjukgymnasten i svartbäcken innan elva. Det var knappt att jag hann i kläderna och kasta i mig express-frukost inan jag var tvungen att gå. Det var så väldigt skönt att ligga och snooza idag! Kände mig inte det minsta kissnödig (för ovanlighetens skull!).

Jag vet inte om jag tyckte att jag fick veta så mycket hos sjukgymnasten. Egentligen hade jag väl inte förväntat mig några underverk heller. Hon konstaterade att mina muskler i ryggslutet (vid svanken) i princip inte alls fungerade och att det självklart gjorde att jag får ont. Hon konstaterade också att mina femton extrakilon inte gjorde saken bättre (nähä!). Foglossning har jag också tydligen så det står härliga till så det där jävla bältet som folk tjatar om tyckte hon väl egentligen att jag inte riktigt behövde eftersom att det antagligen inte skulle hjälpa så mkt. Jag blev rekommenderad att tänka på hur jag går och står och ligger, att jag måste vila flera gånger om dagen, gärna sova middag i rätt ställning och att jag skulle sova med kudde mellan benen för att lindra ryggen. Sånt som jag kanske visste men liksom mest struntat i.

Jag vart i alla fall förbjuden (och lite viftade hon med fingret framför mig) att bära tunga saker. Helst ska jag inte bära något alls. Och visst låter det som en skön grej att kunna skylla på att jag inte får bära.. men.. det är så himla frustrerande! Jag är van att göra saker själv, att ta hand om mig själv och klara av allt. Det är är inte roligt! Men liksom, min rygg DÖR annars!

Pappa är iaf en ljusglimt i tillvaron. Han har lovat att fixa med släp & bärhjälp den 2maj (kom på att man ju inte flyttar in förrän första vardagen i månaden och 1 maj är ju en röd dag..) HEJ!

Bebis utan huvud & flytt utan hjälp?

Först vaggade jag iväg mig till Svartbäckens vårdcentral. Jag kan lova att det var jobbigt, kallt och inte ett dugg upplyftande att promenera dit. Vägen hem var faktiskt lite bättre för då paratade jag iaf med mamma i telefonen så jag hade nåt att göra.

Hur som helst så mätte, lyssnade, klämde och kände och hade dom sig. Fosterljudet var lite lägre än dom andra gångerna men inga konstigheter verkade det iaf vara. Mitt blodtryck låg runt där det brukar och jag tog inga andra prover så enligt vad dom hade att säga så är jag frisk. Först hade hon lite svårt att hitta huvudet på Korv, vart nästan lite orolig att jag hade en huvudlös bebis i magen men icke, det fanns där djupt mellan benen på mig. Och växer gör Korv enligt sin kurva fortfarande så vi är alltså med andra ord friska, krya och inga större problem kan hittas med oss.
Eller jo, ett problem skulle väl vara att jag nu hålelr på att dö om jag står upp en längre stund (eller då jag diskar och det där). Det blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag. Jippie! Barnmorskan tyckte jag skulle köpa nåt såntdär man sätter runt midjan och drar ihop bäckenet med men alltså.. Känns som en onödig utgift, Korv kommer ju ändå komma snart. Hon påpekade för övrigt lite att hon inte heller trodde på att Korv tänker hålla sig kvar ända tills 24e maj. Hon skulle iaf skicka en remiss till en sjukgymnast, så vi får väl se när det händer nåt där.

När jag kom hem så mailade jag henne på sov och undrade om det hände saker eller inte. Henne har jag inte fått något svar av men hon på Uppsalahem mailade för en stund sedan och sa att allt var lugnt och klart och fixat. Hon sa också att nuvarande hyresgäst ville komma i kontakt med mig så henne har jag mailat och sms:at med.
Hoppas hon har något bra att säga hon hyresgästen. ..En liten sak jag undrar över är hur vida jag kommer hitta flytthjälp 1a maj när alla är bakis efter Valborg.. Men det löser sig säkert det med :)

Borttappad pannkakssmet.

Igår när jag kom hem efter en runda med Bella på stan så ställde jag mig genast och gjorde smet för pannkakor. Då tänkte jag att jag gör dubbel sats så kan jag käka det till lunch imorgon också. Sagt och gjort och typ fem minuter senare är jag i full gång med att steka pannkisar. Bella kommer hem. Ozkar kommer hem strax där på. Jag gör ett gäng pannkakor till och sedan kommer Bella med en smarta idén att jag ju faktiskt inte behöver göra alla pannkakor idag utan kan ställa in en del av smeten tills imorgon (idag). Jag berömmer Bella för hennes smarta skalle och sedan slutar jag att steka pannkakor. Eftersom att det är ganska så fullt i kylen så kommer Bella med smart idé nummer två, häll över smeten i en kanna och ställ den i dörren. Hon ställer till och med fram kannan åt mig på bänken bredvid smeten.

Vi äter upp våra pannkakor. Några med jordgubbssylt, några med socker på och dom smakar såklart alldeles ljuvligt! Efter maten så plockar vi in sylten, ställer undan sockret och placerar disken ovanpå berget av disk som redan befinner sig på diskbänken. Jag gör plats i kylskåpet för smeten med avbryter mig med ett besök på toaletten. Efter det besöket sätter jag mig i soffan, har ont i kroppen och glömmer såklart helt bort smeten på bänken i köket. Så när kommer jag på att den finns där? Efter att jag ätit klart mig frukost. Alltså, det är det här jag försöker säga, jag är så himla förvirrad. En sån enkel grej som att ställa in smeten försvinner i min hjärna. Det här är något som jag aldrig skulle glömma annars men nu när jag gravid då blir allt bara en enda stor förvirring!