Mamma!

Nu var det i alla fall gjort - jag har fött barn! I och med det har jag fått det bevisat, jag vill inte föda barn. "Men var det så hemskt som du trodde?" JA! Det var precis så hemskt som jag trodde, och ändå säger dom att jag kom lindrigt undan. Med andra ord, jag tänker inte göra om det! Om det faktiskt kan vara värre än så betyder det en enda sak: Kvinnor är superheroes som överlever för helvete i satan vad det gjorde ont, var "obekvämt" och jävligt.

"Men var det inte värt det" Jo, klart det är värt det. Nu är det gjort och jag skulle självklart göra allt för min dotter, men jag behöver faktiskt inte föda ut henne en gång till. Så jag tänker aldrig mer föda barn! Skulle det vara så att jag någon gång långt i framtiden skulle bli med barn igen får dom skära ut den ungen, även om det säkert gör förjävla ont att röra sig i hundra år efteråt! Bara verkarna i sig är ju helt sjuka men sen att klämma ut bebisen ur det lilla hålet.. Att man överlever och inte ens svimmar av smärta.. Sjukt! Att känna att nu jävlar, nu spricker jag upp och går sönder tänker jag inte känna igen, "frivilligt"! Fy för smärta, jag tycker mycket bättre om Haleys mjuka och lena hud mot min, att gosa ner ansiktet i en fluffig mjuk hundpäls eller känslan av nytvättade lakan mot min nyduschade kropp! Smärta borde inte få finnas!

Hur som helst.. Efter många stora krokodiltårar, kämpande med förlossning och ännu fler tårar lade dom äntligen bebisen som dittils hette Korv på min mage. Varje sekund kändes som många långa minutrar. Jag kunde inte sluta tänka och tjata om att bebisen inte lät. I mitt huvud hann jag tänka att dom måste hata mig riktigt ordentligt som lade en död bebis på min mage. För mig tog det hundra år innan hon lät, hon rörde sig ju inte och var helt kall. Då, om inte innan trodde jag verkligen att jag skulle dö. Inte konstigt om det kändes som om det tog sådan tid, var väl säkert helt väck fortfarande av all lustgas som jag sugit i mig som en galning. Men som tur var började hon skrika. Underbara ljud! (Numera får hon gärna låta bli att skrika som en galning, dock!).

Haley, en alldeles normalstor bebis hade kommit till världen. Hon var så himla söt! Hela första natten när hon låg och sov i min famn kunde jag inte sluta titta på henne. Det var som om mina ögon inte kunde se sig mätta någonsin. Jag kan fortfarande inte se mig mätt på henne, kan knappt fatta att det är på riktigt! Jag är mamma, helt sjukt ju!

Som den mamma jag är ska jag slita mig från datorn för att göra lite nytta. Diska, vika tvätt, plocka och ha mig. Om inte allt för lång tid kommer väl säkert Haley att vakna och kräva min uppmärksamhet med, bäst att passa på och vara lite effektiv medan hon sover..

Enormt mycket kärlek till mina solsken, Haley & Ozkar. :)