Killerpass och matmonster

Idag har jag duktig träningsverk efter ett killer-pass med Johanna och sedan en omgång instruktion i gymmet. Det färsta som tog kål på mig var ett Styrka Medel-pass som Johanna lurade i i mig att det inte skulle vara allt för farligt. Tio minuter in i passet tänker jag "det här var inte så farligt". Men ju längre in i passet vi kom ju mer död kände jag mig. Fem i halv (25 minuter in i passet) kände jag verkligen att min egna styrka hade tagit slut och att jag gick på vilja. Fem minuter senare slår det mig att jag ska på instruktionen direkt efter passet så jag halvt om halvt ger upp.

Instruktionen då? Givande. Det var skönt att kunna fråga någon och bli visad för så att jag inte bara går omkring och gissar att jag gör rätt. Nu vet jag vad jag ska göra och varför. Jag är ju som jag är och har alltid haft svårt för att utföra saker om det inte har en logisk anledning. Men nu känns det mycket bättre och jag kommer kanske inte att behöva tycka att det är lika läskigt på gymmet längre.

Innan jag promenerade till gymmet lekte jag och Haley hos mamma. Gjorde lite av det där som mammor gör allra bäst, dricka kaffe och röka cigg. Min egna räddare i nöden (mamma) slängde i en omgång blekning till i mitt hår och resultatet - barbieblond. Visserligen med toner av orange, men nu är det mycket ljusare och jag skäms inte så jag börjar gråta om jag går ut.

I brist på fantasi vart det pommes med fiskpinnar till middag idag. Jag tycker det är rätt okej, bara man inte äter det varje dag. Men Haley.. Hon skulle kunna leva på pommes. Med ett konstant leende i hela ansiktet kryper hon omring och äter upp sina pommes som ramlat på golvet. Innan hon fick några skrek hon för fulla muggar. Hur lyckades hon bli ett sådant matmonster?