Jag håller andan.

Handen upp alla som har det lika mysigt som jag! Ozkar ligger inne i sovrummet och kräks som en tusan hela tiden. Hör hur han vänder magen ut och in och fyller hinken med mer och mer kräk. Jag var tvungen att smyga in och hämta mitt täcke (jag sover fan på soffan!), höll andan och hade en filt över munnen. Vill fan inte andas in smittobaciellerna.

Som om det inte vore illa nog att Ozkar har monsterkräksjuka, Haley har det med. Nu har jag förvisso lyckats få henne att sova och då sover hon även om hon mår dåligt. Men innan har hon kräkits ner soffan, mattan i vardagsrummet, mattan i badrummet, hela hallgolvet osv.. Kort och gott, jag blir hemma imorgon. Även om jag skulle lyckas hålla mig borta från att bli sjuk så vill jag inte dra med mig sjukdommen till hela jobbet imorgon..
Och jag som hade planerat att partajja imorgon. Får se hur det blir med den saken med, säkert blir jag väl hemma om Oz inte är bättre och lillfisan är sjuk och hängig. Tråkigt, men jag tar ju i alla fall för givet att vara hemma och ta hand om sjuklingarna, till skillnad från andra.

Pratade en del med Lena på jobbet idag. Skönt att någon faktiskt förstår mig, och stöttar. Fan, jag kan faktiskt inte ha det så här. Är less på att vakna upp och behöva vara förbannad, förtvivlad och bara så jävla less på allt. Fan alltså. Om ändå någonting gjorde skillnad, men det gör inte det. Vi är faktiskt en familj, det krävs mer än en person med vilja för att förändring ska ske..

Förresten var Haley världens sötaste kräkmonster tidigare. Hon lade värsta kräken över hela sig själv. Sedan kollade hon på kräket, tittade mot mig och tittade sedan tillbaka mot kräket. Sedan ser hon tillbaka mot mig med sina stora blåa ögon, börjar darra med underläppen, sliter i kläderna för att få dom av sig och gråter förtvivlat "Mammammamamaiiiiiiimammmm". Åh, hon har faktiskt lärt sig att man får som man vill bara man säger mamma, :)