Psykakuten nästa.. Tack!

Något som är jävligt jobbigt är att jag känner att jag håller på att bryta ihop. Alltså inte bara börja gråta (det händer redan), utan mentalt. Jag pallar inte hålla masken mer och le. Idag ska jag jobba 10.00 till 20.15. Efter det ska jag handla, åka hem och börja baka och greja inför dopet. Jag har alltså en fullsmockad dag framför mig. Då uppskattar inte jag att jag måste gå upp klockan sex på morgonen (efter 40 minuters tjafs i sängen då jag försökt få Haley att somna om). Jag pallar inte vara trevlig, pigg och glad hela tiden. Nej, jag är inte på alerten. Jag är på stadig väg till psykakuten. Och det är verkligen helt ärligt. Just för tillfället skulle dom kunna på låsa in mig hos Hannibal Lector, bara jag fick vila lite. Inte bara vila som i sova utan också att få vila lite ja.. mentalt. Inte behöva städa efter oss. Inte behöva tvätta åt oss. Inte behöva laga mat åt oss. Inte behöva diska efter oss. Inte behöva ringa viktiga samtal åt oss. Inte behöva fixa våran barnvakt. Inte behöva ta hand om och leka med vårat barn 24/7. Inte behöva jobba så vi kan leva.. Osv. Osv. Osv. Ska det verkligen behöva ta mig 45 minuter att få på lite mascara? Kan inte jag få lite avlastning? Varför är det självklart att det är jag som ska göra allt? Jag är faktiskt inte den enda med en hjärna! Fan, jag älskar Ozkar så det till och med värker ut i tårna. Och han är en guldklimp utan dess like emellanåt. Och han gör mig verkligen glad och får mig gärna på gott humör. Och han ställer verkligen upp till 100 procent om man ber honom.. Men det är där problemet är. Ska jag verkligen behöva be om något som är självklart? "Kan du snälla duka bort från bordet efter dig?!". ..Självklart! Varför behöva be? Jag är less på att tänka för två. Och varför har jag utbrott just nu? För att jag var tvungen att gå upp med en skrikig och gnällig unge fyra timmar jag ens började jobba, bara för att det tas för givet att det är jag som ska gå upp på morgonen. Det var länge sen jag slutade amma Haley dagtid, i och med det finns det ingen anledning till varför just jag måste vara den som går upp.. Skitsamma. Nästa gång man kan höra från mig är det väl när jag sitter inspärrad med kramtröja i ett rum med madrasser på vägarna. Bajs!