Jag saknar dåtiden, lite..

Så värst sugen kan jag inte ha varit. Glömde bort glassen och nu har den smält till ljummen gegga. Ärligt talat ser det faktiskt inte så gott ut. Är inte så sugen längre heller. Eller jo, det finns någon American nöt-tjosan som jag vart bjuden på förut av någon som visste precis vad mina smaklökar behövde då, som är sjukligt god. Den skulle jag gärna vilja ha. Såg den i affären igår. Kostar så mycket för lite glass, men den är ju så god så det finns inte. Men eftersom att jag som jag tidigare sagt ligger på noll redan innan månaden typ ens har börjat så blev det ingen glass.

Hoppas försäkringskassan lägger på ett kål och betalar ut lite bostads bidrag till mig nästa månad för annars har jag bara skit att se fram emot i alla fall. Suger ju runkskjärt att bara se fram emot ännu en månad av fattigdom.

Jag saknar dom som stod mig väldigt nära förut. Alla mina kompisar, vänner och andra nära. Jag saknar sättet alla dom kan göra mig glad på. Sättet någon annan får mig att känna mig trygg på. Jag saknar att vara nära på ett så väldigt speciellt sätt. Jag saknar kanske tilliten, humorn och allt det där som jag hade förut. Jag menar inte att jag har blivit av med allt bara för att jag skaffat barn. Nej, det här försvann innan. Jag undrar egentligen vad som hände? Jag undrar varför vissa bara gav upp och slutade att kämpa? Jag undrar också om någon verkligen menar allvar? I så fall skulle det vara världens bästa sak, verkligen!