Det är DU, liksom..

Det är inte det att du är fin att titta på. Eller att dina läppar är så härligt mjuka, och att jag inte kan få nog av dina kyssar.
Det är inte heller det att dina åsikter underligt nog har för vana att alltid vara dom samma som mina. Eller att du skrattar åt samma saker som mig, på precis samma sätt som jag.
Det är inte heller det att tiden liksom försvinner med dig, att allt känns så lätt och naturligt timme efter timme.
Det är heller inte din doft, även om den får mig att slappna av på ett sätt jag inte kan beskriva som annat än att jag känner mig lycklig.
Det är inte ens det att jag inte kan sluta le, för jag kan inte sluta le när du är nära, fastän du sitter där och gör mig ledsen.
Det är inte det att det pirrar i magen när jag leker med mina fingertoppar i din stora handflata. Eller känslan när du är nära och håller om mig.

Det är inte det! Det är den där första gången jag såg dig. När jag liksom blev glad med hela själen innan du ens öppnade munnen.
Det är liksom det att jag blev kär i dig innan jag ens visste ditt namn. Att hela mitt jag liksom längtar efter dig precis hela tiden. Jag vill liksom att du ska vara en del av mig, det är det!

Jag kan inte hjälpa det. Men så är det faktiskt. Det är säkert skitlöjligt men det är på riktigt.

Det är vad det är!