Haley väckte mig i morse och sa "Nej mamma där pojke". Hon pekar ut i hallen. "Är det en pojke i hallen?" undrar jag då. "Aah" säger Haley och pekar ut i hallen igen.. Som den psykologiskt duktiga mamma jag är säger jag självklart inte att mina ögon inte ser någon pojke utan jag hör mig själv säga "är pojken snäll då?". Tydligen är pojken snäll men Haley vill att han ska sluta titta på henne "Nej mamma titta pojke".
Okej, vi har en pojke i hallen som tittar på småtjejerna så dom blir rädda.. "Säg åt pojken att sluta då så kanske han går..". Haley viftar med armen "Nej sluta pojke". Och vips så vågar hon gå ner på golvet..
Skommtsi va?! Spökishusis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Åsikt? Låt höra: