Ändå glömde min puckohjärna att sätta på potatisen, så tidsplaneringen sprack. Hur som helst så väntade vi på potatisen som snart var klar. Jag hade liksom tänkt att vi skulle käka det kalla först. Sill och potatis you know. Det är i alla fall så det funkar hemma hos mig. Tydligen inte hos dom andra, som suckade lite irriterat (säkert för att dom var hungriga..).
Lagom tills vi ätit klart våran sill och potatis var precis två pajer klara i ugnen. Två stycken tänkte åka hem igen "på en gång", och ville därför sätta igång och äta av det som var klart. Vilket alla andra också gjorde. Så, då hade jag en massa mat kvar sen, som ingen åt. Eller massa och massa, men det fanns många fler små rätter.. Kändes som koskit, eftersom att jag stått hela dagen, men ingen hade ro nog att ens vänta på att det skulle bli klart. Och som grädde på moset: Jag ska ta med mig all maten som är kvar till jobbet, så alla kan få äta av den, liksom var på plats då?!
Och jag hade köpt en massa öl, cider och vin istället för sprit som gjorde att festen fuckade ur förut. Och då får jag höra "Va, varför köpte du ingen sprit, jag dricker inget annat, gnäll, gnäll, gnäll". Och så dracks det väldigt lite istället. Innan har alla tjatat om att dom ville dricka så mycket.
Och så folket. Alla kom inte, vissa hoppade av i sista stund. Var är det för slags kamratskap? Okej, är man sjuk är det ju en sak. Men att bara skita i det? Jag kan inte bestämma över andra, men jag är väluppfostrad, och vet att om någon kämpar på, då sviker man inte!
Okej, jag är lite bitter, men jag har lärt mig något: aldrig göra om (om det inte är nära och kära förstås). Om jag inte vet säkert att dom kommer att uppskatta att jag gjort något för dom så tänker jag aldrig göra något liknande. Fick till och med höra "jag har faktiskt jobbat idag". Vad fan trodde dom att jag hade gjort?!
Äh, tack och hej för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Åsikt? Låt höra: